Inget vi utan oss.
Det är ansträngande att inte veta vad som händer,
hur de man älskar håller på att försvinna.
Jag känner hur jag hela tiden tappar bort mig,
eller nej,
jag tappar inte bort mig själv,
det är ni som tappar bort mig.
Känslan som hela tiden ligger och trycker,
som jag hela tiden kan göra mig påmind om,
den är som den är, obehaglig.
Sista året, det måste vi klara,
Right?!
Det ska ju egentligen vara vi,
genom allt, tillsammans ni vet.
Jag minns, jag älskar, jag vill uppskatta,
för jag hatar hur vi lämnar varandra.
En efter en,
hit och dit.
Snart står vi ensamma kvar,
låt mig dock aldrig behöva uppleva den känslan.
För vet ni vad,
ni är det bästa jag vet,
utan er,
inget jag.
// Josefin
Kommentarer
Trackback
