Josefin Granström,

Jag tycker att det är ganska konstigt hur dåligt en människa kan må utan att omvärlden behöver veta. Det blir suddigt och rörigt när jag försöker sätta ord på varför människor väljer att stänga inne känslorna, att välja bort tryggheten hos sina vänner. Kanske handlar det om rädslan att inte bli förstådd eller få det stöd man behöver, eller så handlar det helt enkelt om sättet man tvingas vara på för att bli omtyckt. Det är fascinerande att se vart gränsen går, hur länge en människa kan stänga in sig i sig själv utan att det syns på utsidan. Kanske är det så att känslorna har så mycket att förstöra på insidan innan det når ut, innan utsidan inte längre klarar av att vara helt. För visst är det så, att det är insidans som gör ondas, att det är där det ligger och skaver, att det är insidans skal som för varje dag som går blir trasigare och trasigare. Alla vet hur ont det gör, hur jobbigt det är och hur dåligt man mår, ändå är det så fruktansvärt svårt att visa det. Tänk hur lätt det är att dölja saker och ting, hur lätt man stoppar undan känslorna för att vid ett senare tillfälle tvingas ta fram dem igen. Inte nog med att obehaget och ångesten alltid ligger där, det kommer även nya slag och prövningar, alldeles för många, under den tiden. Om och om igen prövas styrkan att dölja och lägga undan dessa känslor. Det finns inte mycket som insidan kan dölja, det är enbart utsidans förtjänst att igen behöver se eller märka. Fascinerande, enbart fascinerande. Kanske är det så att jag vet alldeles för väl hur känslan skaver, hur känslorna enkelt äter sig inifrån och ut. Kanske är mitt yttre skal väldigt mycket starkare än insidans skal. Kanske, men bara kanske.