Inte ens kylan kan förhindra att tårarna rinner, en sista gång...
Jag fryser.
Kylan finner mig över allt,
jag känner inte längre någon värme.
Sitter och skakar i ren panik,
hur kunde jag hamna här igen?!
hur kunde jag...
Jag har hittat ett nytt ställe i mitt hem,
där jag kan fälla hur många tårar jag vill.
Det är otroligt mörkt där inne,
värmen få mig nästan att bli varm längst in,
i själen, ni vet.
Jag hittade mitt nya ställa nyss,
när jag insåg att jag lämnat lyckan hos mina
vänner för att i nästa sekund möta mörkret igen,
Då satte jag mig där, i mörkret.
Med musik i öronen,
det kändes knappt som att allt passerade förbi
på andra sidan dörren,
som att omvärlden inte existerar.
Jag, sittandes mellan två byråar i mörkret,
ekande musik om hopplöshet i öronen
& slutna ögon.
Igen omvärld.
Det är jobbigt med tanke på att jag vill,
jag verkligen vill,
men jag kan inte visa det,
jag kan inte visa mig som jag mår nu.
Konstigt nog är det enklare att skratta för allt,
om allt, mot allt, det är enkelt.
Varje skratt känns som ett hån,
ett hån mot mig själv liksom.
En fredags kväll som nästan började bra,
avslutas ikväll med tårar och ett jävla obehag.
Kanske hade godis,
vänner & en bra film hjälpt mig,
men jag har inte orken att ta mig dit,
ingen ork att skratta.
Jag ska gå ut nu,
behöver ren luft i mina lungor.
Gråta hysteriskt,
skrika mig hes
och först sen ska jag försöka sova.
Drömma om frid.
ja, precis.
Kommentarer
Trackback
