Det är inte alltid min mening, jag lovar.
Jag börjar bli irriterad på skolan, på allt som både rör sig och står stilla.
Jag kanske skulle passa på att springa bakom hörnet och bara skrika,
skrika av mig all frustation som just nu kryper inom mig.
Igår fick jag världens ryck och började stor lipa,
mitt i stan. Dock relativt sen, vilket var en jävla tur, inte mycket folk ute då.
Som tur är har jag en mamma som alltid lyckas vara så enormt förstående,
och igår fanns det inte ens någonting att förstå,
det enda som behövdes var lite omtanke och någon som inte behövde tala
för att få mig att genast känna lugnet komma.
För just nu blir allting till ett problem och det är knappt jag orkar med
mig själv, just för att allting ska vara så jobbigt.
Frustation, om och om igen, hela tiden.
det börjar bli jobbigt.
Kommentarer
Trackback
